Det var jag

När man för en gång skull ska vara hurtig och göra något som är i närheten av att motionera, ja då får man lida! Två dagar i rad har jag gått den långa rundan (6km) med stavar (kors i taket!) Nu har jag flåsor på och under fötterna. Mitt fotriktiga val som jag trodde, var inte helt okej. Jag har gått i mina arbetsskor förut men två-dagar- i- rad grejen tålde dom tydligen inte.
Mina dom enda bekväma skorna. Som jag förresten köpte när jag jobbade på industrin. Varför kan man undra. Dom är fula, jag minns jag alltid hade fotsvett i dom+ att dom var dyra. Fast i ett behov av att vilja passa in på fabriken skaffade jag mig dessa skodon.

Jag var 19 bast när jag fick min fasta anställning där. Det var freestylens sista döds ryck och det kopierades friskt. Min gula vattentäta walkman fylldes med Lars Winnerbäck. Genom att lyssna på hans musik kände man sig lite som en rebell som egentligen hatade hela fabriksgrejen och hela tiden ville iväg någon annan stans. Till London eller någon volontär grej. Hela tiden var man sur och klagade. Väntade på att någon maskin skulle gå sönder så att det blev stopp. Eller på rast. Jag sa upp mig sen. Arbetsförmedlingen blev sur. Lasse fick rätt och jag blev gladare.