Fimpad

Rädd, undrar vad som är fel, undrar hur jag är fel?!

Tror jag att det är alldeles för lätt, är jag naiv?!

Den där känslan som kommer med en gång, klandra sig själv, "jaha, vad är det för fel på mig då"?

Herregud, jag fyller snart 30 men när det kommer till kärleken så är jag bara en baby!

Jag ville ju att du skulle tycka om mig. Jag vill å andra sidan att ALLA ska tycka om mig. För att jag vill synas, jag vill finnas, jag vill vara någon. Fast så funkar det ju inte...

Också frågade jag dig idag igen. För att jag inte kan tiga. För att jag vill ha en förklaring. För att du provocerade mig så fruktansvärt när du läste din bok. Och när du läste sms och flinade för dig själv. Då ville jag bara skrika "vem tror du att du är, vad har du för rätt att bara röra runt och sen sticka, du skulle vetat hur jag bölat över dig, hur taskig jag tycker du varit"!!

Sedan sa du att du tyckte jag var snygg och trevlig men att det inte hade hade känts rätt. Jaha, så lätt, så enkelt, varför har du inte pratat förut? Skulle det varit självklart, är jag korkad?!

Också på en gång trycka ner sig själv "jaha, då är det min personlighet det är fel på alltså" VARFÖR?? Varför klandrar jag mig själv, varför ska jag söka fel hos mig själv?!

"Nej Maria, du är världens mest underbara tjej ialla fall" Det är hans förlust. Det är så jag ska tänka, låta det rinna av mig. Faktum att jag tänker så, när jag är vid mina sinnens fulla bruk, när inte en man bara kan knäppa i fingrarna och rasera hela fasaden!!

Dejta,inga dubbla budskap, bara ärligt och inte alls prövande för självförtroendet.

Gilla läget,

eller nåt...

skit!!

//

Hjärter dam

Min arbetsplats liknar allt mer ett gigantiskt nav av skvaller, tolkningar och spekulationer! Jag älskar skvaller, sunt "schysst" skvaller hör ju livet till!
Just nu är jag mindre imponerad eftersom skvallret för tillfället bla handlar om mig, hm..."Intigritet Maria, hört talas om det?!!"

Det gör mig inget om folk snackar om mig så länge jag inte tar skada eller framför allt;att någon annan skulle må dåligt av det! Och det är det jag funderar på nu. Om jag sagt för mycket, om jag gjort bort mig, om jag sårat någon... Jag har inte sårat någon, nej det har jag inte! Kanske att personen i fråga ställer mig till svars. Men jag har ju tid på mig. Att förbereda vad jag ska säga. Och nu har jag pratat med Lina som gett mig värsta punschlinen. Lina är bäst, mina tankar klarnar och jag sitter med triumf på hand-YES YES YES!!

För man kan inte vara omtyckt av alla. Man kan inte tycka om alla. Såklart-men det är inte helt självklart...det där behovet att alltid passa in och bli sedd. Och den där självkänslan som begränsar...den ska sakterligen tillintetgöras!!

//

Övergödd i Athen

Min aptit under mina månader i Athen som barnflicka var utom all kontroll! Jag var sugen precis jämt och allt smakade så bra-JÄMT!

En orsak kan ha varit, (eller kanske anledning är det rätta ordet), att jag var rökfri! En stolt icke rökare med stoor aptit på allt fett och sockrigt. Min aptit på livet var å andra sidan lite mera kluven, jag var en vilsen själ med ett växande arsle! Det kan också ha varit en anledning till det underbara i att äta-tröstäta!

Eftersom jag var hemma hela dagarna med lilla babyn fanns det gott om tid till att bli uttråkad och gå ett extra varv förbi kylen. Kylskåpet i Athen var en välfylld historia, inte alls som mitt vanliga ost/bregott kylskåp här hemma.

På fredagar beställde vi hem dom godaste hamburgarna jag någonsin ätit ( i Athen har man home delivery), dom godaste souvlaki i bröd med tzatsiki,pommes till och som avrundning;chocklad glass! Vi hade fredagsmys i en matorgie av läckerheter kollandes på film utan svensk text (nähä?!!) vilket alltid slutade med att jag somnade en kvart in i filmen proppmätt och lycklig...

Chocklad tårtan från ett bageri vid havet var himmelsk! Min "familj" lovordade den medans jag tyckte att dom verkade överdriva. Chocklad är ju chocklad liksom-vad mera kan det bli?! Men den var himmelsk, ord kan inte beskriva! Jag kom till himmelriket varje gång med ilningar över hela kroppen (ta er friheten att asociera...)

Sen så var det dax att bege sig hemåt 11 kilo senare till landet lagom med köttbullar, falukorv och äpplekaka.

Men det var helt okej,

hellre min familj än alla chocklad tårtor i världen:)

//

Tiden läcker alla sår...

ja vi säger det...

//

Lugn bara lugn...

Stöter ofta på människor i mitt jobb som drabbats av någon tillfällig hysteri och stress, resfeber?
Dom kära resenärerna på kinnekullebanan alltså! Okej dom flesta är glada och trevliga måste ju tilläggas men gud-en del är ju på gränsen till någon slags neuros...

"Vilken tid går Uddevalla tåget ifrån Vara" eller vid ett kortare uppehåll i Hallsberg blir man attackerad av främlingar som bara förutsätter att man ska veta ifrån vilket spår tåget till Borås går, och förresten, när är vi framme i Borås?! Och jag bara känner "hur i HELVETE skulle jag kunna veta det??? Sen när jag säger att jag tyvärr inte vet ( ja såklart är jag ju service minded och hålller inne med ovanstående), så ger dom mig blicken, den blicken som betyder"jaha är du dum i huvudet eller, du jobbar väl här"??

Häromveckan var det en gubbe med käpp (for your information) som skulle vinka av några bekanta som skulle åka med oss. Också började han "det står i tidtabellen att detta tåget startade ifrån Mariestad i morse" Sa att "jajamensan det stämmer" Då fortsatte han "men det är ju fel, tåget startade väl inte alls ifrån Mariestad, det står inte i tidtabellen. Jag säger till honom att då har han nog läst fel för det startade visst ifrån Mariestad. Då fortsätter denna man att tjata om att jo det ska ju inte alls starta ifrån Mariestad" Som att jag inte skulle veta!

Då undrar jag varför denna man står och ältar något sådant fruktansvärt irrelevant kl 8 en söndags morgon?! Skaffa ett liv!! Varför står man och tuggar och ältar om en sådan sak om och om igen?? So what, vem fan bryr sig om vart tåget startar ifrån. Han skulle ju inte ens resa med!! Sen fick jag typ slänga av honom för att han inte fattade att vi var tvungna att åka!!

Folk är så stressade generellt! Pratar numera överdrivet långsamt och lågt till dom mest stressade för att jag blir så provocerad. Herregud, slappna av lite, vi kommer fram, det löser sig, sätt er ner och njut av resan!

Hoppas att kvällen blir lugn på jobbet idag. Är verkligen inte på humör för en massa tjat...

Någonannanstans

Jag är inte en person som är speciellt mottaglig för flirtande...

Därför, när poletten väl trillade ner så sakta och jag började att få upp ögonen. Ja, då kändes allt sådär pirrigt och härligt! Mina tankar började att leva sitt egna liv hoppandes på små rosa moln fulla av nyfikenhet och förväntan. Du sträckte ut din hand och jag tog sakta emot den, försiktigt, trevande. Du frågade mig om allt, sådant man inte frågar vem som helst, du gav mig komplimanger... du tittade djupt in i mina ögon, ofta. Länge, alldeles för länge till min stora glädje.

Sedan träffades vi. Du frågade om jag ville-såklart att jag gjorde! En härlig kväll. Som man vill, som man hoppas, som en alldeles perfekt jävla kväll! Flyttandes närmare och närmare varandra...

Några dagar efteråt finns inget av det där kvar. Precis allting är borta. Din utsträckta hand blev som ett slag i mitt ansikte. Fattar ingenting! Försöker att förstå men det går ju såklart inte. Känner ångest och letar efter förklaringar. Tycker illa om dig för att du inte fattar. För att du inte förstår att du gjort mig illa. För att jag vågade tro på dig och du bevisade mig fel-återigen. Sedan frågar jag dig, jag vill att du ska försöka få mig att förstå. Du försöker inte. Jag vill veta vad som hände, varför du inte finns kvar längre...

Hade förväntat mig så mycket mera utav dig, trott om dig något mycket bättre. En stabil och fin kille.

Vad gav dig rätten..??

//

Iskallt

Varje dag har sin vinter...

Idiot!

I dag är ingen bra dag. Faktum att hela veckan varit en rad av dåliga dagar! I dag tog jag mig mod (och några glas vin) för att styra upp problemet, få lite klarhet, för att få bort mina hjärn spöken,för att sluta analysera för att sluta TÄNKA TÄNKA!! Så kallad självhjälp eller nåt...

Så jag tog tag i det hela; ringde,pratade, lyssnade, försökte att förstå. Jag förstod inte...Sedan lade jag på luren och slängde telefonen i golvet!
Grinade, jag grinar aldrig-när grinade jag sist?! Kände starkt att hela skit veckan kulminerade och nådde sin absoluta helvetes topp!

Orkar inte ens förklara. Men ni förstår ändå...

I krig och kärlek är ju tydligen allt tillåtet,

Vilket passar mannen i fråga utmärkt i guess...