Det kunde varit någon annan, men det var jag.

Nu har jag gått promenaden (eller powerwalk som det så häftigt heter, tack engelskan för alla ord som vi redan hade!) med mina nya fina skor. Dom var ljuvliga och jag svävade som på små kuddar med min mp3 spelare i öronen! Finns inget bättre än att gå i skogen, när jag bodde i stan var det inte alls samma sak att gå på asfalt. Inga bra stråk, man var tvungen att kolla sig omkring efter bilar plus att folk glodde. Därför blev det inte så mycket gående, kanske pga lathet men ibland är det skönt att ha något att skylla på.

Så nu är det lördag eftermiddag, den sista denna månaden. Det är mulet och jag känner mig nollställd. Förvirrad, men det gör jag ganska ofta nuförtiden. Kanske krånglar jag till saker som Lina sa till mig i går. Kanske försakar jag det som jag borde vara nöjd med, bygga något av. Men det är tråkigt, jag vet hur det är, jag lessnar och tror att någonstans blommar ett grönare gräs. Sen tar men några steg och offrar, kommer tillbaka och vill till något annat igen. En mellanlandning, ännu en förvirring och inget lugn på milsvidd vägar.
Kanske försvinner molnen, kanske kommer solen, vad vet jag...