Daugavas botten

Rödvinspoeter med en svart insida. Alltså, jag tycker verkligen om Winnerbäck men ibland. Ja, det blir på nåt sätt för mycket. Och Lasse är numera ganska folklig har jag förstått.

Två medelålders mammor på lindex såg såå mycket fram emot att gå på Lasses konsert i Skövde. Jag stod och lyssnade på dom. Så tänkte jag nej, han är min, han tillhör inte den stora massan! Det är bara vi, vi två mot världen och ingen förstår oss. Bah, så har det ju aldrig varit men jag hart närt en liten illusion om "våran"svårmodhet. Att han sjung det jag inte kunde sätta ord på. Det träffade mig rakt i hjärtat och jag blev kär. Nu är alla kära och tar honom i från mig. Nu vet jag inte om jag är kär längre.

Ja, det går inte att inte tycka om Lasses senaste skiva. Ibland vackert så det gör ont i hjärtat. Fast jag blir också trött, nedstämd. Fast det är något fult att säga...Ibland vill jag bara höra något så jag blir glad...(Tänk musik du vill lyssna på när du är full och glad!)

Kanske för att jag inte vill tänka. Inte känna efter. Eller kanske för att man är besviken på att det är slut. Att man vill tro att man är så jävla speciell. Fast dom där känslorna tycks jaga alldeles för många.