1 rok på 44 kvadrat

Läste en bok om dom hemlösa i Stockholm.
Började att tänka på första gången jag såg en hemlös. Det var i just Stockholm. Det var första gången som jag var i Stockholm dessutom. En medelålders man med krökt hållning. Skägg som tomten, han såg precis ut så med en lång rock. Han gick fram emot en papperskorg och började leta efter något, kanske att äta? Jag var 12 år och bara stod och glodde, jag hade inte sett något liknande, bara på film. Jag blev tillsagd att sluta glo och mot min vilja gick vi därifrån. Minns att jag upplevde det så overkligt, hur kan människor vara utan hem letandes mat i soporna??

För något år sedan i Athen. Väldigt mycket mera avtrubbad än den 12 åriga lantisen. I tunnelbanan varje dag människor utan hem med en mugg att lägga en slant i eller kanske köpa näsdukar. Alla tittade ner. Tittade på vadsom utom de tiggande. Jag ville titta men gjorde som alla andra. Låtsades som inget alls. En gång var det en man med svåra brännskador i sitt ansikte.

En annan dag då jag åkte bil i Athen. Tiggare i bilkön. Såg brevid mig hur en man på krykor med två benstumpar gick fram till en tillsynes välbärgad kvinna i en välpolerad mercedes. Hon gjorde som alla andra, låtsades att personen i fråga var luft och fortsatte sedan vidare. Jag kände mig helt förstummad.

Är förträngning en lösning på problem eller för att döva sitt eventuella dåliga samvete?

Det som inte syns finns inte eller??