Någonannanstans

Jag är inte en person som är speciellt mottaglig för flirtande...

Därför, när poletten väl trillade ner så sakta och jag började att få upp ögonen. Ja, då kändes allt sådär pirrigt och härligt! Mina tankar började att leva sitt egna liv hoppandes på små rosa moln fulla av nyfikenhet och förväntan. Du sträckte ut din hand och jag tog sakta emot den, försiktigt, trevande. Du frågade mig om allt, sådant man inte frågar vem som helst, du gav mig komplimanger... du tittade djupt in i mina ögon, ofta. Länge, alldeles för länge till min stora glädje.

Sedan träffades vi. Du frågade om jag ville-såklart att jag gjorde! En härlig kväll. Som man vill, som man hoppas, som en alldeles perfekt jävla kväll! Flyttandes närmare och närmare varandra...

Några dagar efteråt finns inget av det där kvar. Precis allting är borta. Din utsträckta hand blev som ett slag i mitt ansikte. Fattar ingenting! Försöker att förstå men det går ju såklart inte. Känner ångest och letar efter förklaringar. Tycker illa om dig för att du inte fattar. För att du inte förstår att du gjort mig illa. För att jag vågade tro på dig och du bevisade mig fel-återigen. Sedan frågar jag dig, jag vill att du ska försöka få mig att förstå. Du försöker inte. Jag vill veta vad som hände, varför du inte finns kvar längre...

Hade förväntat mig så mycket mera utav dig, trott om dig något mycket bättre. En stabil och fin kille.

Vad gav dig rätten..??

//