Hur känner du nu?

Ensamheten blir så påtaglig. Jäklar vad jag får panik över det. Jäklar vad jag panikar över barnen, mannen och mig!
Jag vill inte uppleva en enda röv fylla och vakna upp tillsammans med någon. Jag vill verkligen inte ha någon. Fan vad jag är värd så mycket mera än någon!! Men var eller hur?? Känner mig så liten när det kommer till kärleken. Helt tafatt och villrådig. Jag vet ingenting. Absolut ingen ingenting...
Jag vill komma hem från jobbet, öppna min dörr och säga "älskling, jag är hemma nu" herregud vilka orimliga krav va?! Nej, tatuera dig lite till, spring några mil till, dra handen genom håret 100 gånger igen.
I slutet finns bara jag. Och inför det ställer jag mig totalt villrådig. Jag vet eller kan ingenting. Snälla, ta min hand och visa mig!