Kroki. Kroki, jag gillar det verkligen inte! Jag vill vara en av dom som står vid stafliet och gör kroppen sådär vacker. Det egna uttrycket. Det sinnliga. Jag sitter ner och svär inombords och förbannar att det aldrig lossnar. Jag blir deprimerad! Att det inte någon gång ser som att armen sitter där den ska eller huvudet har propertionelig storlek!
Jag vill vara en av dom som målar i tusch och sen, lite nonchalant, slänger mina alster på golvet för torkning. Jag viker mina dubbelt för att sen slänga. När börjar man tycka om sina krokier?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar