Lisa var underbar! Jag och E satte oss allra längst fram vid scenen och vi blev inte besvikna. Det var lågmält, aukustiskt och vackert!
Jag gick fram till scenen emellan två låtar när publiken applåderade. Det bara blev så, inte alls planerat. Vet egentligen inte vad jag hade tänkt att göra. Ialla fall så sträckte jag fram min hand, Lisa tog den och drog mig emot sig och pussade mig på båda kinderna och log. Kändes inte alls konstigt. Det var ett fint minne! Nu måste jag ju bara gilla henne ännu mera=)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men vilket otroligt minne, det måste jag säga. Hon är ju bara så bra. Jag hoppas hon aldrig slutar sjunga och spela.
/och samvetet knager likförbannat (brevet Miss Baglady aldrig får iväg)
Ja hon är verkligen helt underbar=)
Känn ingen stress över brevet, huvudsaken att vi finns för varandra och tänker på varann...Kram!
Skicka en kommentar