Det konstnärliga uttrycket

I onsdags gjorde jag en skulptur i keramiken. Jag gör aldrig sådana saker annars, jag är besatt av att dreja. På nåt sätt är det som en hat kärlek. Oftast tär drejningen på mitt tålamod men det är en sann glädje när man väl lyckats åstadkomma något. Något som stör mig är keramikers förskönande bild av drejningen. Dom änvänder gärna ord som "drejningen är som meditation för mig, sinnligt, jag blir ett med leran och totalt rofylld" Yeh right! Jag blir aldrig ett med någon jäkla lera, blir oftast irriterad och frustrerad! Fast det kanske kommer, eller ja, nog inte...mina studiemedel räcker definitivt inte till för att finansiera all den övningen. Fast jag gör det ändå, för tillfällig eh... rofylldhet!

Jag gjorde skulpturen för att utveckla mitt "konstnärliga uttryck" (ett vanligt förekommande uttryck på denna utbildningen!). Mitt konstnärliga uttryck suger. Vi hade en veckas kroki i höstas. Min kompis varnade mig innan för risken att drabbas av tillfällig deppighet. Skrattade mest åt det men verkligen, det var inte upplyftande! Mina krokier ser ut som ett skol barns. Jag hatar dom!

Ialla fall så blev jag nöjd med min skulptur. Höll på och pillade ganska länge (jo, lite rofyllande faktiskt...) Det är en kvinna med cancer (hon har ett bröst), som håller i ett hjärta, hon är amputerad (kom på denna smarta lösning och slapp på så sätt skulptera fötter). Den heter "jag ger dig mitt hjärta" och jag tycker att den har ett visst uttryck. Fick några kommentarer faktiskt. E undrade vad det var för någonting. Återgår till mitt drejande istället, lägger mitt uttryck på hyllan och ser istället tjusningen i att göra en thé mugg. För sinnligheten!!

blogging out//Maria