Fimpad

Rädd, undrar vad som är fel, undrar hur jag är fel?!

Tror jag att det är alldeles för lätt, är jag naiv?!

Den där känslan som kommer med en gång, klandra sig själv, "jaha, vad är det för fel på mig då"?

Herregud, jag fyller snart 30 men när det kommer till kärleken så är jag bara en baby!

Jag ville ju att du skulle tycka om mig. Jag vill å andra sidan att ALLA ska tycka om mig. För att jag vill synas, jag vill finnas, jag vill vara någon. Fast så funkar det ju inte...

Också frågade jag dig idag igen. För att jag inte kan tiga. För att jag vill ha en förklaring. För att du provocerade mig så fruktansvärt när du läste din bok. Och när du läste sms och flinade för dig själv. Då ville jag bara skrika "vem tror du att du är, vad har du för rätt att bara röra runt och sen sticka, du skulle vetat hur jag bölat över dig, hur taskig jag tycker du varit"!!

Sedan sa du att du tyckte jag var snygg och trevlig men att det inte hade hade känts rätt. Jaha, så lätt, så enkelt, varför har du inte pratat förut? Skulle det varit självklart, är jag korkad?!

Också på en gång trycka ner sig själv "jaha, då är det min personlighet det är fel på alltså" VARFÖR?? Varför klandrar jag mig själv, varför ska jag söka fel hos mig själv?!

"Nej Maria, du är världens mest underbara tjej ialla fall" Det är hans förlust. Det är så jag ska tänka, låta det rinna av mig. Faktum att jag tänker så, när jag är vid mina sinnens fulla bruk, när inte en man bara kan knäppa i fingrarna och rasera hela fasaden!!

Dejta,inga dubbla budskap, bara ärligt och inte alls prövande för självförtroendet.

Gilla läget,

eller nåt...

skit!!

//